Drömmen

Om jag kunde sticka så som andra kan, så skulle jag sticka Susie's Reading Mitts.

Jag menar, ååååh... Jag vill ha! Titta bara!

Och för att vara helt ärlig så har jag köpt passande garn och passande stickor och printat ut mönstret. Jag har till och med tagit med hela håjton till Österbotten över jul. Men vete tipporna om det blir något av det...

För att ytterligare mota självdöden i grinden

En gång för många år sedan gav jag en liten korsstygnstavla i julklapp åt Rebecca. Hon gillar nämligen kaffe. Jag ber om ursäkt för den överdrivna blixten på bilden - jag kanske inte hade lärt mig ställa in blixten på kameran på den tiden.

Mönstret är från min favorittidning CrossStitcher - mitt första nummer som prenumerant är antagligen i Malaysien just nu, men strunt i det. Jag har också en version för te-älskare, och mina fingrar kliar. Den går mer i grönt, dessutom.

Lustigt förresten, varje gång jag ska skriva ett inlägg på den här bloggen har jag färdigt formulerat hälften på engelska, och sen inser jag att det är svenska som gäller. Den vanan, den vanan.

Balfodral

Folkdanslaget Otakt har en maskot vid namn Odjuret. Han ser liten och ofarlig ut, men man vet ju aldrig... Så när han har för vana att gå på självständighetsbal med resten av oss var det bäst att sy ett snyggt fodral åt honom när han fick för sig att han ville ha ett.

Han valde ut ett grönt och glansigt tyg som jag sydde en klänning av för ett år sedan.

 Det stärkte vi med stärkelsetyg, eller vad det nu heter.

Sedan sydde vi ihop det till en påse, och Odjuret övervakade det hela mycket noga.

Ännu var han inte nöjd, utan grävde i mina lådor, där han hittade glansig, svart snedlist. (Blomman på bilden är inte så vissen som den ser ut, det är bara de sådda St Pauliabladen som vissnat när de nya plantorna växt till sig.)

Den sydde vi ihop så det blev ett hållbart band att sy fast på magsidan av balfodralet, så att Odjuret kan hänga med på dansgolvet.

Sedan var det ett ståtligt Odjur som for på bal! Även Odjurets maskot Smörgåsen kan skymtas på den övre av dessa två bilder.

Krokat (eller hur det nu sen bör heta)

För att inte denna blogg skall dö den tragiska självdöden ska jag här bidra med ett projekt från nån gång i somras: ett krokat (knappast kroknat, i alla fall) telefonfodral som jag gjorde åt min mor, efter att jag gjort ett likadant åt den där typen som bor ihop med mig.

Jag finner det småintressant att den engelska termen (en av dem) är Tunisian crochet. I anglosfären räknas det alltså fullständigt som virkning, bara en speciell sorts virkning, medan det på svenska nästan verkar räknas helt skilt. Här finns lite info om krokning i allmänhet. Vad jag önskar mig i julklapp (förutom allt på den mer eller mindre hopplösa listan här) är riktiga krokningsnålar. De verkar vara svåra att få tag på. Jag har bara en, och vanliga virkningsnålar envisas ju med att ha en liten platt del på mitten som töjer ut maskorna. Suck.

Och ja, det blev bilden med telefon i, såhär dagen till ära liksom. Vad bättre än en Nokiatelefon på Finlands självständighetsdag? Heh.